Kontrollprover

OBS Remissversion - texterna är fortfarande under bearbetning och ska enbart ses som utkast. Finns det direkta fel? Hittar du enkelt det du vill, dvs är strukturen bra? Finns det ord/begrepp som behöver förklaras? Vi tar tacksamt emot förslag på ändringar/tillägg via e-post till This email address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.. Texterna kommer kontinuerligt att uppdateras och revideras och layouten förbättras. 

Mätfelet för ett enskilt prov är oftast omöjligt att bestämma men med hjälp av olika typer av kontrollprover är det däremot möjligt att uppskatta mätosäkerheten (se även sidan om osäkerheter). Det finns flera faktorer som kan göra att analysresultaten från en undersökning inte stämmer överens med verkligheten. Några av de vanligare är:

  • Insamlat prov representerar inte halten i den provtagningsenhet som det är tänkt att göra (till exempel på grund av att för få inkrement uttagits, att dessa uttagits riktat eller att flyktiga föreningar lämnat provet),
  • att provet är kontaminerat (till exempel på grund av att material från andra skikt eller provtagningsutrustningen finns med i provet),
  • provhanteringen eller att analysresultaten ger resultat som inte är representativa för det inlämnade provet (till exempel på grund av att provet inte homogeniserats tillräckligt på labb, eller att flyktiga föreningar avgått vid homogenisering).

Därutöver finns det även risk för att proverna kontamineras vid transport, att proverna kontamineras på laboratorium och att provtagarens metodik påverkar resultat.

Syftet med kontrollprovtagningen är att försöka kvantifiera ovanstående möjliga fel och osäkerheter som uppstår vid en provtagning, provhantering och analysprocessen. Det finns ett flertal olika typer av kvalitetskontroller som var och en fyller olika funktioner (Tabell 1). Utförda kvalitetskontroller ska dokumenteras, utvärderas och redovisas i resultatrapporten.

Tabell 1. Olika typer av kvalitetskontroller för att kontrollera olika fel som kan påverka resultaten vid provtagning. De olika provtyperna förklaras mer i detalj under respektive rubrik nedan.

 

Provtagnings-parametrar 

Provtagnings-precision 

Provtagningsfel 

Falska höga halter 

Falska låga halter 

Kalibrering av utrustning

       

Replikatprovtagning 

 

     

Blankprover 

     

 

Spikade prover 

       

Jämförande provtagning 

   

   

Referensprovtagning 

   

   

För att minimera risken att analysresultaten inte överensstämmer med egenskaperna hos motsvarande provtagningsenheter (det material som provet vid en specifik tidpunkt är avsett att representera) eller att proverna förändras under transport till analys så mycket att det kan påverka utvärderingen av resultaten, bör en lämplig provtagningsmetodik och provhantering användas. Det är även viktigt att lämpliga provbehållare används. Laboratorierna utvecklar kontinuerligt provtagningskärl för att kontaminering ska undvikas i fält och under transport samt för att proverna ska bibehålla sina egenskaper fram till analys. Mer info om kontrollprover finns i ”Hantering och analys av prover från förorenade områden” (SGF, 2011) och ”Kvalitetskontroller för provtagning av förorenade områden” (SGF:s rapport 1:2019). Observera att dubbelprov uttaget i fält i den senare kallas för ”fältduplikat”). Info om kontrollprover för certifierade provtagare finns även i rapporten ” Certifierad provtagning i praktiken” SGF rapport XX (ej ännu publicerad i slutet av 2021).

Replikatprovtagning

Replikatprovtagning definieras som handlingen att upprepa hela provtagningsproceduren flera gånger. Med hela provtagningsproceduren avses alla de moment som ingår i metodbeskrivningen för vald provtagningsmetod avseende provuttag. Exempel på metodbeskrivning finns i certifieringsordningen. 

Syftet med replikatprovtagning är att kontrollera att provtagningens osäkerhet/precision (repeterbarheten) inte är sämre än den som angetts i provtagningsplanen, som i sin tur ska vara kopplad till metodbeskrivningen för den använda provtagningsmetoden i den aktuella tillämpningen.

I provtagningsplanen tas osäkerheter upp och den förväntade repeterbarheten anges. I provtagningsrapporten redovisas resultatet av replikatprovtagningen och utvärderas.

Vid replikatprovtagning tas, förutom ordinarie prov, ett eller flera fältreplikat och dessa bör tas med minsta möjliga skillnad i tid och rum, vilket kan variera beroende på vald provtagningsstrategi. Dock ska ordinarie prov och fältreplikat alltid representera samma provtagningsenhet (Exempel 1–3). En provtagningsenhet (ofta en volym) är det som man vill att proverna ska representera. Provtagningsenheten kan till exempel vara en schaktvägg, en upplagshög eller en yta. Den kan också vara en geografisk koordinat, vattnet på en viss nivå i ett grundvattenrör eller ytvatten vid en viss tidpunkt (datum och klockslag) i ett rinnande vattendrag.

Det är av stor vikt att provtagningsenheten definieras tydligt i provtagningsplanen. Hur provtagningsenheten definieras är grundläggande för både provtagning och kontrollprovtagning. Ordinarie prover ska representera provtagningsenheten så bra som möjligt och kontrollproverna ska tas så att de representerar provtagningsenheten på motsvarande sätt.

REPLIKATPROVTAGNING / UTTAG AV DUBBELPROVER

Exempel 1. En provtagning på en fastighet om 1000 m2 omfattar insamling av 14 jordprover från totalt 12 provtagningsenheter fördelat på 6 provgropar. Proven uttas i maskingrävda provgropar 0 – 0,5 meter under markytan (m.u.my.) respektive 0,5 – 1,0 m.u.my. där varje halvmeter i respektive provgrop utgör en provtagningsenhet.

I två av provtagningsenheterna tas dubbelprov, dvs. ett ordinarie prov och ett fältreplikat.

Figur 2 Visar ett exempel på en replikatprovtagning från en provtagningsenhet. Inkrement om 20 ml tas från schaktväggarna i provgropen där 0 – 0,5 m.u.my utgör en provtagningsenhet. Både ordinarie prov (Prov A) och replikat (Prov B) består vardera av ca 30 inkrement slumpmässigt fördelade utmed schaktväggarna.

Medelvärdet av analysresultatet från Prov A och Prov B utgör provtagningsenhetens mätvärde som används vid datautvärdering.

Figur 2 Konceptuell bild, uttag av fältreplikat i provgrop. Blåa kryss är inkrement till det ordinarie provet (Prov A), röda ringar är inkrement till fältreplikatet (Prov B).

Exempel 2. Ett område har översiktligt undersökts och delats in i tre egenskapsområden utifrån låga, medelhöga och höga koncentrationer av en förorening. Föroreningen har återfunnits i ytliga jordlager (ca 0 – 0,3 m.u.my). Egenskapsområdenas storlek varierar från ca 1 200 m2 till 1 500 m2.

I en kompletterande undersökning ska medelhalterna för respektive delområde noggrannare utredas och en riskbedömning göras. Provtagningsmetodiken är ISM (Incremental Sampling Methodology).

Inom respektive egenskapsområde tas 30 inkrement som sammanställs till ett prov. För att ta inkrementen används ett handborr. Ett egenskapsområde är i detta fall dessutom både en provtagningsenhet och en beslutsenhet.

Provtagningen utförs tre gånger för respektive egenskapsområde och proven benämns med egenskapsområdes beteckning följt av Prov A, Prov B och Prov C där Prov A är det ordinarie provet och Prov B och Prov C är fältreplikat (Figur 3). Medelvärdet av analysresultatet från prov A, B och C inom respektive delområde (Yta 1-3) används vid datautvärderingen. Här kan du läsa mer om utvärdering av resultat vid ISM-provtagning.

Figur 3 Konceptuell bild. Uttag av trippelprov vid ISM-provtagning. Ortofoto: ©Lantmäteriet

Exempel 3. Statusen på en insjö ska undersökas genom ett kontrollprogram med återkommande provtagning av sediment vart sjunde år. Sedimentationshastigheten är ca 0,3 cm/år. Djuphålan i sjön är ca 2 200 m2 och enligt provtagningsplanen är det tänkt att sediment ska provtas i fem punkter i sjön. Tre av de fem proverna tas i djuphålan, ett vid inloppet till sjön och ett vid utloppet från sjön. Medelhalten av proverna från djuphålan används för att bedöma status på sjön. Proverna från inloppet respektive utloppet av sjön är referenspunkter.

För att provta sediment används en kolvprovtagare och vid varje provpunkt kommer det krävas ca fyra sedimentkärnor för att få ihop tillräckligt med sediment till de planerade analyserna.

En provpunkt utgörs av en geografisk koordinat och alla kolvar ska tas inom en tre meters radie från denna punktkoordinat. Vid varje provpunkt är det de översta två cm i respektive av de fyra kärnorna som uttas och homogeniseras till ett prov.

I en av provpunkterna uttas även ett replikat (Prov 1A/1B i Figur 4 Fyra kärnor tas ut och slås ihop till ordinarie prov 1A och fyra separata kärnor tas ut och slås ihop till fältreplikat 1B. Alla åtta kärnor tas inom tre m radie från provpunkten.

Analysresultatet från Prov 1A och Prov 1B används för att bedöma om provtagningsmetoden med uttag av 4 kärnor per provenhet räcker eller om färre/fler behövs.

I detta exempel är det den geografiska placeringen av provpunkten med den omgivande radien som utgör provtagningsenheten. Djuphålan är ett egenskapsområde där prover tas. Medelhalterna av proverna från djuphålan ligger i sin tur till grund för ett beslut för hela sjöns status vilket betyder att sjön i sig självt utgör beslutsenhet.

Figur 4. Sedimentprovtagning från båt. På den konceptuella bilden ses när en sedimentkärna tas upp från botten med kolvprovtagare. Den röda cirkeln markerar en provtagningsenhets horisontella utbredning.

 

Blankprover

Blankprover är ett rent prov av ett för ändamålet representativt provmaterial (till exempel destillerat vatten vid provtagning av ytvatten) som tas med i fält för att kontrollera eventuell kontamination som kan ske vid hantering av prover. Ett representativt provmaterial ska efterlikna det medium som ska provtas. Det finns ingen standard för framtagande av blankprov eller vad ett blankprov ska bestå av. I Tabell 2 ges förslag på representativa material som kan användas som blankprover för olika medier.

Tabell 2. Förslag på referensmaterial för blankprover att använda vid olika provtagningsmedier.

 

Jord

Sediment

Grundvatten

Ytvatten

Material blankprov

Otvättad sand 0-4 mm

Fukthalt >10%

Lera-finsand 0-0,2 mm

Fukthalt >70 %

Destillerat vatten

Destillerat vatten

För jord och sediment kan finfraktioner av sand och lera användas för att efterlikna provmatrisen. För exempelvis jord kan t.ex. sandlådesand 0–4 mm eller filtersand 0,4–0,8 mm användas. Sådan kan enkelt inhandlas på byggvaruhus eller liknande och prepareras före fältprovtagningen. För sediment kan även bentonit uppblött i vatten fungera som representativt material.

För ytvatten och grundvatten kan man använda destillerat vatten som blankprov. Detta tillhandahålls lämpligast av laboratoriet i samband med beställning av provmaterial för certifierad provtagning. Det är viktigt att rätt kärl för respektive analys används. Ska prover tas i både glas- och plastflaska kan det behövas vatten för blankprov i både glas- och plastflaska. Stäm av med aktuellt laboratorium före provtagning. 

OBS! Om materialet till blankprover (jord/vatten) inte erhålls från laboratoriet, eller på annat sätt kan verifieras vara rent, ska alltid materialet till blankprov i förväg analyseras för att säkerställa att det inte innehåller de ämnen/föroreningar som eftersöks.

Det finns tre typer av blankprover (Rengöringslank, Fältblank och Transportblank) som kan tas med i fält och användas för att kontrollera var i hanteringskedjan en eventuell kontaminering kan ha skett. Nedan beskrivs de olika typerna av blankprover, samt när eventuella avsteg kan göras. Ska flera medier provtas, eller olika metoder användas, bör blankprover göras för respektive medium och metod

Rengöringsblank

Syftet med en rengöringsblank är att kontrollera att en tillräcklig rengöring av provtagningsutrustningen görs, samt kvantifiera eventuell korskontaminering mellan prover.

Rengöringsblankprover för fasta material är framför allt viktigt vid provtagningar där ämnen med låga detektionsgränser (µg/kg TS eller lägre) analyseras samt vid provtagningar där ämnen som binder till partiklar, organiskt material eller ytor analyseras (som t.ex. DDT eller långkedjade PFAS).

Det rena referensmaterialet får komma i kontakt med rengjord provtagningsutrustning (Exempel 4 och 5). Inför uttaget av en rengöringsblank ska utrustningen rengöras och hanteras likvärdigt som mellan övriga provpunkter/provnivåer under provtagning. Det är viktigt att notera när man gör sin rengöringsblank (t.ex. efter vilken provgrop och provnivå), för att i senare skede kunna tolka resultatet av analyserad rengöringsblank. Pågår provtagningen under lång tid (flera dagar) är det lämpligt att blankprover görs vid flera tillfällen.

Om olika provtagningsutrustning används mellan provtagningspunkterna och denna är ny kan rengöringsblank uteslutas (t.ex. grundvattenprovtagning med peristaltisk pump där alla slangar byts mellan grundvattenrör).

Exempel 4. Rengöringsblank, fasta material

Medhavd påse med sandlådesand (250 g sand uppblött med 50 ml destillerat vatten) öppnas och hälls ut i grävskopa (Figur 5). Därefter rör provtagaren runt sanden i skopan (med ny ren nitrilhandske) innan sanden återförs i provpåsen.

Figur 5. Rengöringsblank vid provgropsgrävning i maskingrävda gropar. Foto: Amanda Hedenborg.

Ett liknande förfarande kan användas för t.ex. exempelvis skruvborr eller kolvprovtagare. Här får man vara lite kreativ. Det viktigaste är att beskriva tillvägagångssättet i provtagningsplanen och dokumentera utförandet.

Den här typen av förfarande kan ge svar på om utrustningen kan kontaminera proverna mellan olika provpunkter och visar ett potentiellt scenario med värsta möjliga utfall. Resultatet går att jämföra mot uppmätta halter i uttagna jordprover och på så sätt kunna utvärdera huruvida en korskontaminering kan påverka utvärderingen av ett eller flera prov

Exempel 5 Rengöringsblank, grundvatten

Provtagning av grundvatten görs med tryckpump som sänkts ned i ett grundvattenrör. Efter avslutad provtagning vid provpunkten rengörs pumpen enligt gällande rutin för rengöring mellan provpunkter. Därefter sänks pumpen ned i destillerat vatten som pumpas till ett provtagningskärl. Kärlet försluts och vattnet analyseras. Resultatet av analysen visar om tillräcklig rengöring utförts och ger ett mått på eventuell korskontaminering.

Fältblank

Syftet med en fältblank är att kontrollera om provhanteringen i fält kan leda till korskontaminering. Fältblank görs under fältprovtagningen, lämpligast där risken för kontaminering bedöms vara störst. En fältblank ska inte avsiktligt komma i kontakt med någon utrustning. Istället ska kärlet med det rena referensmaterialet som används som fältblank öppnas i samband med provtagningen och hällas över till ett nytt oanvänt provkärl. Provkärlet försluts och skickas tillsammans med övriga prover på analys. Som utgångspunkt bör detta göras då risk för kontaminering inte kan uteslutas.

Transportblank

Transportblank är, likt både fältblank och rengöringsblank, ett i förväg preparerat prov av ett analyserat referensmaterial med känd halt av de ämnen/föroreningar som eftersöks (se exempel på referensmaterial i Tabell 3).

En transportblank öppnas aldrig i fält utan placeras direkt i kylväska tillsammans med övriga insamlade prover som ska till laboratorium. Syftet är att ha kontroll på om eventuell korskontaminering kan ha skett under transporten eller vid mottagande och hantering på laboratorium. Transportblank kan till exempel vara motiverat vid provtagning av volatila ämnen (som t.ex. klorerade kolväten).

Spikade prov

Spikade prover (sampling control i certifieringsordningen) är ett kontrollprov som prepareras på laboratorium och som ska innehålla en känd koncentration av en nyckelparameter, normalt ett lättflyktigt organiskt ämne alternativt ett ämne som riskerar att brytas eller adsorberas efter provuttag. Kontrollprovet hanteras som andra prover i fält och syftet är att bestämma hur mycket av ämnet som avgår genom t.ex. förångning vid provhantering i fält. Att ta fram spikade prover är komplext och det finns idag ingen utarbetad rutin för hur eftersökta spikade prover ska prepareras eller hanteras och därmed är det ännu inte aktuellt att använda i Sverige. En liknande kontroll av denna typ av osäkerhet kan dock t.ex. göras genom att jämföra två provtagningsmetoder. Exempelvis kan provuttaget av ett vatten innehållande lättflyktiga ämnen göras på två sätt där den ena metoden innebär omgående tillslutning av provkärlet och den andra metoden innebär att vattenprovet luftas under en bestämd tid.

Jämförelse av provtagare

Provtagare avser här en fysisk person, alltså den som tar provet. Syftet med att göra en provtagarjämförelse (sampler intercomparison i certifieringsordningen) är att uppskatta systematiska provtagningsfel beroende på provtagaren eller metoden denne använder. Detta görs genom att låta olika provtagningspersonal provta samma provtagningsenhet med så liten variation i tid och rum som möjligt (identifierar systematiska fel beroende på provtagaren) och jämföra analysresultaten. Det går även att göra en jämförande provtagning, där den certifierade provtagaren upprepar provtagningen av en provtagningsenhet med en annan metod (identifierar systematiska fel beroende på provtagningsmetod).

Denna typ av provtagning är framförallt relevant i projekt eller kontrollprogram som löper över en längre tid eller provtagningar som genomförs med olika metoder och av olika provtagningspersonal.

Provtagning vid referensplats

Ett begrepp som nämns i vid certifierad provtagning är provtagning vid referensplats. Tanken är att provtagningsfelet också kan uppskattas genom att provta en punkt eller ett område med känd halt (sampling at reference station i certifieringsordningen). Referenspunkten provtas av olika provtagare med olika metoder och utrustning med känd variation i tid och rum. Det bedöms dock som tveksamt hur halten i referensplatsen ska säkerställas med önskvärd säkerhet och vad en variation i resultaten skulle säga om provtagare, metodik och utrustning ändrats.

Kontroll vid Laboratorieanalyser

Som ett led i att kvantifiera provtagningens kvalitet kan kvalitetskontroller vid laboratorieanalys göras för att undersöka och kvantifiera slumpmässiga eller systematiska analysfel som sker på laboratorium. Om fältreplikat dessutom används kan den totala mätosäkerheten delas upp i provtagningsosäkerhet och analysosäkerhet. Provtagningsosäkerheten avser osäkerheter kopplat till provuttaget i fält. Analysosäkerheten avser i detta fall osäkerheter kopplat till lagring på laboratoriet, provuttag, provberedning och analyser på laboratoriet.

Hur ett kontrollprov för analys skapas påverkar vad resultatet representerar och det är viktigt att den som planerar provtagning och analyser är medveten om vilka osäkerheter som kan utvärderas med utförda kvalitetskontroller. Läs SGF:s rapport 1:2019 ”Kvalitetskontroller för provtagning av förorenade områden - från provtagning till analys” för en fördjupad beskrivning.

Följande avsnitt tar kortfattat upp replikatanalyser samt ett exempel på replikat som uttas på laboratorium. Terminologin följer tidigare angiven i avsnitt 5.2.

Replikatanalyser på laboratorium

Ett prov som inkommit till labbet provbereds enligt standard och uttag för analys upprepas på samma sätt så att önskat antal replikat skapas som sedan analyseras med samma metodik. Flera analysresultat erhålls därmed från ett och samma prov. Syftet är att kvantifiera den slumpmässiga analysosäkerheten.

Om replikatanalyser kombineras med fältreplikat kan mätosäkerheten delas in i sina två delar; provtagningsosäkerhet respektive analysosäkerhet, se Exempel 6.

Nedan följer några tips och råd inför genomförandet:

  • Det är viktigt att ta hänsyn till vilken förorening som analyseras för. Flyktiga ämnen kan påverkas vid upparbetning och homogenisering av prov eller vid delning av prov till ordinarie analysprov och analysreplikat.
  • Neddelning av prov (som i exempel 6 nedan) är inte standard hos laboratorierna. Se till att i god tid före provtagningen ta kontakt med laboratoriet för att ta fram bästa tillvägagångssätt.
  • Medelvärdet av replikatanalyserna ska alltid användas vid utvärdering av ett förorenat område.

Nedan följer ett exempel på replikatanalys på laboratorium för fasta prov.

Exempel 6. En provtagningsenhet (P1) som ska analyseras med avseende på metaller provtas i fält som dubbelprov bestående av ett ordinarie prov (P1A) och ett fältreplikat (P1B).

Först torkas de två proven i 35 °C. Därefter siktas de genom en 2 mm sikt för att sedan delas P1A respektive P1B med hjälp av riffellåda/spaltdelare (i enlighet med Figur 6) till totalt fyra prov som alla analyseras med samma analyspaket.

När det utförs i två steg likt detta exempel kallas det double split design och kan användas för att utvärdera både provtagningsosäkerhet (skillnaden mellan P1A och P1B) och analysosäkerheten (skillnaden mellan P1A1 och P1A2 respektive mellan P1B1 och P1B2). Observera att då neddelning av P1A och P1B görs efter transport, eventuell lagring samt torkning och siktning kommer de slumpmässiga osäkerheterna förknippade med dessa moment att ingå i provtagningsosäkerheten och inte analysosäkerheten (se avsnitt 5.5 nedan). Just denna metodik är därför lämpligare för ämnen som inte signifikant bedöms påverkas av dessa steg.

Figur 6. Provtagningsenhet P1 som provtagits som dubbelprov i fält
(P1A respektive P1B). På laboratorium sker neddelning till 4 prover (två dubbelprov).

Utvärdering av kontrollprover

Efter genomförd provtagning, då laboratorieresultat erhållits, ska den kontroll av provtagningen som gjorts i form av replikatprovtagning, blankprover etc. utvärderas. Detta görs i en provtagningsrapport (se kap. 7). I provtagningsrapporten ska resultatet av replikatprovtagning redovisas och utvärderas. För mer utförlig info om utvärdering av kontrollprover och statistiska utvärderingsmetoder se SGF:s rapport 1:2019 ”Kvalitetskontroller för provtagning av förorenade områden - från provtagning till analys”.

Provtagning med fältreplikat ger ett mått på repeterbarheten (mätosäkerheten) för provtagningsmetoden (viktigt att komma ihåg att analysosäkerhet också ingår om inte analysreplikat även görs). Det är lämpligt att dels utvärdera den enskilda provtagningen, dels sammanställa alla fältreplikat som tas för en viss provtagningsmetod (t.ex. inom sitt företag) och på så sätt bättre kunna uppskatta den förväntade repeterbarheten i framtida provtagningsplaner. Det är bra att ha i åtanke att repeterbarheten för en provtagningsmetod kan variera beroende på ett ämnes kemiska- och fysiska egenskaper. Innan replikat tas är det viktigt att bestämma vilken provtagningsenhet (volym, area, tidsintervall) de ska representera och hur stor mätosäkerheten eller standardavvikelsen får vara för att resultaten ska anses användbara Detta ska beskrivas i provtagningsplanen.

Har även replikatanalyser gjorts kan mätosäkerheten delas upp och både provtagningsosäkerhet och analysosäkerhet kan bestämmas. Därigenom kan provtagningsprecisionen tas fram. Genom att bestämma provtagningsosäkerheten blir det möjligt att utvärdera och optimera provtagningsstrategin.

Om analysosäkerheten på goda grunder kan anses försumbar i förhållande till provtagningsosäkerheten kan mätosäkerheten uppskattas utan analysreplikat.

Resultatet av analyserade blankprover ska redovisas och utvärderas: ”Vad betyder analysresultatet? Har det skett en kontaminering? Hur har den gått till? Är den betydande?”
Om spikade prover, jämförelse av provtagare eller provtagning vid referenspunkt utförts ska resultaten av dessa analyser också utvärderas med lämplig statistisk metod.

Vissa certifierade provtagningar kan vara små i sin omfattning (<10 prov) och få dubbelprov ryms inom ramen för provtagningen. Om det statistiska underlaget inte är tillräckligt för att utvärdera den enskilda provtagningen kan en jämförelse göras mot tidigare utförda provtagningar där samma provtagningsmetod och analys använts (om sådana finns tillgängliga). Observera att mätosäkerheten för en provtagningsmetod och analys kan variera beroende på platsspecifika förutsättningar vilket måste beaktas i en sådan utvärdering. Nedan finns ett kortfattat exempel på hur utvärderingen av replikat kan göras (Exempel 7). I avsnitt 5.1 i SGF 2019 finns en längre beskrivning och exempel på utvärdering av replikat.

Exempel 7, utvärdering av fältreplikat.

Provtagning av ytvatten i ett vattendrag utförs första måndagen varje månad i åtta punkter i enlighet med ett kontrollprogram som utvärderas årsvis. Vid en slumpvis vald punkt (av de åtta provpunkterna) tas ett fältreplikat. Således insamlas 12 replikat till respektive årsrapport. Målet med replikaten är att beräkna mätfelet dvs summan av provtagnings- och analysfelen.

Proven uttas i flaska med en vattenhämtare, och filtreras med engångsfilter. I punkten där ett replikat tas upprepas provtagningsproceduren och fältreplikatet tas direkt efter det ordinarie provet (efter rengöring av provtagningsutrustning etcetera), med maximalt 10 minuters mellanrum. Här antas att två prover tagna efter varandra, vid samma tillfälle, representerar samma provtagningsenhet, trots att vattnet i vattendraget rör sig och byts ut.

Eftersom provtagningen sker under en dag, utan exakta tidsangivelse, antas implicit att vattenkvalitén är den samma under denna dag. Anteckningar förs som bland annat visar i vilken ordning prov tas, vilket kan avslöja systematiska fel.

I slutet av årets provtagningar sammanställs och jämförs resultaten.

1)      Det första som görs är att kontrollera att resultatserien inte uppvisar systematiska fel. Detta görs genom ett parvis t-test på dubbelprovtagningen där mätserien av ordinarie prov jämförs mot mätserien med fältreplikat. Finns en statistisk skillnad finns troligen ett systematiskt fel i provtagningen

2)      Om det inte finns en statistisk skillnad mellan serierna kan man beräkna den relativa standardavvikelsen (se räkneexempel i SGF, 2019)

3)      Kontrollera att dataserierna är normalfördelade

Den relativa standardavvikelsen är mätosäkerheten för resultaten som slutligen tas fram. Med 95% konfidens ligger provtagningsenhetens halt i intervallet medelvärde ± 2*standardavvikelse.